Köket – hemmets hjärta

Sofie berättar om en bitvis komplicerad men i slutändan lyckad renovering i sin målande text och fina bilder.

Byta fönster samt panela om hela huset

Småbarn+renovering-tid=magsår. Ja, den ekvationen är vi nog många som kämpar med. Panel ska målas, fönster ska bytas och väggar ska riktas. Men när får man tid till familjen, pengar över till nöjen eller bara tid att läsa en bra bok? Tja, min gissning är faktiskt att när man väl är färdig så är det dags att börja om igen (alternativt dags att flytta till äldreboendet).

Två månader efter att jag fött vår andra son satte min sambo, efter att precis ha färdigställt en tillbyggnad, igång med att byta fönster samt panela om hela huset.

Det var ett slitgöra som förvandlade vår tomt till en byggarbetsplats och gjorde vardagen lite… bökig. Efter det projektet trappade vi ned och renoverade hall, barnrum och sovrum, sådant som kunde få ta lite tid och där det dessutom gick att stänga dörren och hålla nyfikna barnahänder borta ifrån verktygen.

Oväntad gäst knaprade byggskum

Det fanns dock ett projekt som var en ständig nagel i ögat på oss. Köket! De ojämna luckorna, som gick i två olika färger och modeller, den trista planlösningen och golvet med sina gropar. Vi skulle bli tvungna att riva den bärande väggen, och murstocken, som skiljde den trånga köksdelen och matrumsdelen åt. Väggen som vår son förvandlat till en fondvägg med hjälp av kritor i allsköns färger. Eftersom köket trots allt fungerade som det skulle så sköt vi hela tiden projektet framför oss. Ända tills en kväll, då vi fick oväntat besök.

Jag såg honom aldrig, vår ovälkomne gäst. Jag hörde honom bara. Det otäcka ljudet av en mus som försöker knapra sig igenom en ”vägg” av stelnat byggskum. En provisorisk lösning för att hålla hans typ borta. Den kvällen drog våra planer igång. Datum spikades, budget och ritningar skissades fram och när maj månad kom stod vi redo. Varför maj? Vi var tvungna att plocka bort elementen och skulle riva ut köket från jordgolv till tak. Det måste helt enkelt vara varmt och ljust.

Riva, slita, förgöra

En månad tog vi ledigt. Vi flyttade hem till mina föräldrar, som även fick agera barnvakter otaliga timmar, och satte igång att riva. Känslan av att få gå lös med kofot och slägga i det gamla köket gick inte att beskriva. Det kändes underbart.

Sedan kom motgångarna. Murstocken tog en evighet att få bort. Det var ju inte bara till att riva ned. Allt skulle ju skyfflas ut genom fönsterna. Spadtag efter spadtag. Sedan kom regnet och kylan. Aldrig förr har maj varit så kallt och rått och huset kändes som ett gigantiskt kylrum. En hel vecka gick till att blåsa ut köket helt.

När vi stod där i det som återstod av vårt kök, en sandgrop och väggar som såg ut att höra hemma på ett museum, var gnistan borta. Skulle detta någonsin bli ett beboeligt rum igen? Skulle vi klara det på tre veckor? Som sagt, maj kändes kallt och rått…

Alla hus bär på en historia

Oavsett hur jobbigt det är så är det alltid spännande när man river i gamla hus. Under köksgolvet hittade vi närmre 100 år gamla lokaltidningar. Tidningar som t.o.m. var äldre(!) än vad vi trodde huset var.

Tidigare hade vi hittat soffkuddar och trasmattor bakom panelen. Märkliga bilder på hyllplanen i garderoberna och gravstenar under den gamla boden på tomten. Sätt nu inte andan i halsen. Tidigare låg här ett stenhuggeri, alltså inte en kyrkogård.

Rummet börjar ta form

Det är först när man skalat av allt yttre som man ser vad som verkligen behövs göras i ett hus. De bärande balkarna till golvet var allt annat än jämna och raka så de fick bytas ut. Den bärande väggen behövde ersättas med en rejäl balk och hålet efter murstocken behövde byggas igen så att vi kunde gå i badrummet ovanpå köket.

Sedan började allt jobb med reglar, el och rör. Det där jobbet som tar en evig tid och som ibland inte riktigt syns efter en hård dags arbete. Jag hade ju hand om barnen men min sambo fick hjälp av både min pappa och svärfar. Dessutom har vi turen att ha en snickare i släkten som titt som tätt tittade in och hjälpte till med de lite svårare momenten, typ de bärande balkarna. Det var en stor trygghet.

Skåp, skåp och åter skåp

I början på fjärde veckan var (kryss i taket) väggar och tak på plats och man kunde börja ”klä in” dem med vita takbrädor, härligt klickgolv och schyssta tapeter. Plötsligt rullade allt på i en rasande fart. Vårt kök var inte längre en mörk ruin. Det var ett rum. Ett rum med raka väggar, med yta och ljus.

Om kvällarna lämnade vi barnen sovandes hos mina föräldrar och smög iväg hem. Vi satt fullt påklädda i vår inplastade soffa, som levererats precis då renovering satte igång, och tittade på tv samtidigt som vi skruvade ihop köksskåpen. Det var med helhjärtad lust jag gick in för det. Jag hade länge drömt om ett IKEA-kök med stora lådor, rejält med förvaring och inbyggd ugn. Men redan andra kvällen började humöret tryta. Hur många skåp fanns det egentligen?

Genväg blev senväg

Då vi bara hade fyra veckor på oss och blev tvungna att flytta på diskmaskin och diskho bestämde vi oss för att skarva vattenledningen någonstans precis utanför huset. Bara till slutet av sommaren då vi skulle få tid till att gräva upp gräsmattan från huset och ut till vägen och lägga en helt ny oskarvad slang.

Trots hjälp från kommunen lyckades vi inte hitta vattenledningen under marken och vi hade ju som sagt inte tid att gräva just då så skarven hamnade, ve och fasa, under vårt nya köksgolv. Oron över att det skulle börja läcka gnagde ständigt i magen. För att någonsin behöva göra om allt arbete, det fanns (och finns) inte på kartan.

Äntligen färdigt

Ok, vi höll inte deadlinen helt på fyra veckor. Ett par dagar extra la vi på finliret. Ja, ska jag vara helt ärlig så har vi fortfarande några lister som behöver sättas upp. Det tycks vara en röd tråd i renoveringssammanhang. Innan ni skakar på huvudet så vill jag påpeka att jag sett det hos fler än oss… om det nu kan göra vår avsaknad av lister mindre synlig.

Hur som helst. Köket blev allt vi drömt och lite till. Hur jobbigt det än är att leva mitt i ett renoveringsobjekt så är resultatet värt mödan. Vi fick köksön vi längtat efter, ett nytt rejält matbord för åtta personer fick utan problem plats och vi har dessutom plats för alla våra köksprylar. Inga mer skeva luckor, inga gropar i golvet. Vi kan se barnen sitta vid bordet och rita och föra ett samtal med dem då vi lagar mat. Framförallt så kan vi säga att det här är vi!

PS. Ja, det är pinsamt att erkänna, men det dröjde ett helt år innan vi fick tid att gräva på tomten. Under vintern var oron som störst. Men skarven höll och nu ligger den nya ledningen på plats. 2.20 meter under jord låg den gamla. Jag antar att nästa projekt blir trädgården. Den ser nämligen också ut att ha fått besök av en oönskad gäst. Något i stil med en gigantisk mullvad. DS

Text och bilder: Sofie Viblom